Litet äventyr

Detta hände när jag var ung en gång för längesen! 1962-63 jobbade jag på ett kommunalhem, (som det hette då) Siikaisten kunnalliskoti i mörkaste Satakunta. Jag försökte ta reda på om där fanns någon som kunde svenska. De sa att Pekka P varit i Sverige så han borde kunna lite. Jag fick träffa honom men inte var det många ord svenska han kunde efter tre månader i Eskilstuna. Pekka jobbade på den lilla bybutiken som hans mamma hade.
Via Pekka fick jag sedan köpa en moped. Men efter ett år flyttade jag till Vasa och visste inte vad jag skulle ta mig till med min moped. Så jag beslöt att jag far och hämtar den senare på sommaren, jag kunde ju inte ta den på bussen!
En vacker sommardag for jag, övernattade hos Hartikainens där min mopo förvarades. På morgonen startade jag och körde iväg. Det gick bra, jag vek in i Kristinestad för att tanka bränsle och kaffe. Fortsatte sen längs riks-8:an, men … pzzzz… och så var bakdäcket tomt i Närpestrakten. Vad göra? Försökte få någon bil att stanna, men de tog ingen notis om stackars mig! Det började småregna och inte ens regnkläder hade jag, inte ens hjälm, halsduk på huvudet!  😀   Tror nog det trillade en och annan tår! Inget hus syntes heller så långt ögat nådde. Då kom en lastbil, men efter en tidigare ”liftanreiso” vågade jag inte ens försöka få den att stanna. Blev nästan förskräckt när chauffören självmant stannade och frågade vart jag var på väg. Han skulle också till Vasa och mopon och jag fick åka med ända till en vekstad  där. Bättre än så kunde inte denna resa sluta.  8)
Sådana resor minns man länge, när jag liftade ensam ska jag berätta om en annan gång!

0 tankar på “Litet äventyr

    1. lma7 Inläggets författare

      Mobis, så mycket kan jag avslöja att då blev jag verkligen rädd, men också den resan slutade lyckligt! 8)

      Gilla

  1. mumsen

    Ja a, på den gamla goda tiden gick det att lifta med vem som helst men inte idag näpp. Kanske också lika farligt att ta upp liftare idag. Vart är världen påväg med människorna, hm. Vi levde vår ungdom i en bra tid och rätt så tryggt. Inväntar fortsättning i lift serien. Kramar

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Mumsen, redan när jag var ung varnade man för att lifta ensam, men man har ju varit lite äventyrlig, hm. 8) Kram!

      Gilla

  2. livetsmeningar

    Så trevlig berättelse! En räddande ängel i lastbil, inte illa! Jag blev aldrig nån mopoflicka, men prövade nog på att lifta några gånger. 🙂

    Gilla

      1. livetsmeningar

        Då fick du känna dig trygg. Men erkänn nu bara, visst var han en ängel i lastbilskusks gestalt!? Inte ska vi tro att vi ser vingbeklädda änglar så lätt! 😉

        Gilla

        1. lma7 Inläggets författare

          Liv, visst var han en ängel det erkänner jag villigt och glatt! Men jag ska berätta om en annan som jag inte vet vad jag ska tro om … 😉

          Gilla

  3. gretaj

    Va bra att du och mopon fick skjuts 🙂
    När jag gick i Vasa i skola på 70 liftade vi hem med en skylt där det stod Kokkola på,
    oftast fick vi skjuts ända fram, men då skulle jag till Nedervetil ännu,
    så lördagkvällen var ibland långt framliden då jag gick dom sista 4-5 km.
    Inte var det på tal om att hämtas, nuför tiden hoppar man i bilen i tid och otid.
    Noo va he aaleis förr ;)säjr ju gambelfolttzi.
    En söndagkväll liftade min kompis och jag från stan-
    då hade jag nog tur 🙂
    Chauffören lever jag med ännu idag.

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Greta, var det så det gick till! 😀 Har du skrivit något inlägg om det?
      Förrivääde fick man ta sig fram på egen hand ibland med ”peukalokyyte!” 8)

      Gilla