Långfredag 1950

Påsken är alltid en tid med sorgliga minnen för mig. Jag var 9 år när jag äntligen fick en lillasyster i augusti 1949. Det var roligt, men skolan började och jag måste bo borta hela veckorna för att det var så långt till skolan. Jag fick inte se min lilla syster så ofta. Under vårvintern fick vi kikhosta och min lilla syster klarade inte av sjukdomen, hon dog den 31.3 endast 7 månader gammal. Grannarna kom med en hortensia med svart band runt krukan. Ännu i denna dag har jag lite obehag för den sortens blommor, de påminner om död och sorg. Begravningen var på långfredag. Hemma i stugan sjöng man vid den lilla kistan: ”Det blir något i himlen för barnen att få …” innan alla for till jordfästningen.  Av någon anledning fick jag inte fara med, kanske fanns det inte rum för mig, jag minns inte på vilket sätt de tog sig till kyrkan. Men mycket ledsen var jag att jag inte fick följa med till graven. Jag tror ingen av de vuxna fattade hur djup en 9-årings sorg kan vara, ingen försökte trösta och det talades inte så mycket om hela händelsen sen efter begravningen, sorgen skulle inte beröras så skulle den fortast gå över, tänkte man kanske? Vad vet jag, men jag har burit sorgen med mig hela livet och just vid påsktiden känns den som starkast. Liksom sorgen när våra första barn, tvillingarna dog påsken 1967. Så är det bara, sorgen och glädjen de vandra tilsammans. Men det känns inte som glad påsk för mig, hellre fridfull påsk, och livet har gått vidare trots allt. Fast minnena är sorgliga bleknar de med tiden när det kommer nya händelser och bekymmer som upptar tiden …. Det händer ju faktiskt en hel del på 70 år som gör en människa till det hon är …. Fridfull påskhelg!

Annonser

0 thoughts on “Långfredag 1950

  1. Lena

    Så var det då, en del saker skulle tigas ihjäl. Då det i stället skulle ha varit så bra att dela tankar och känslor med varandra. Men det var då, nu är nu. Fridfull påsk!

    Gilla

  2. elovena

    O, man får en klump i halsen och sorgen känns så nära. Men Ima, där finns de nu, alla tre småttingarna och väntar ivrigt på oss som ännu är här. 🙂 En dag… och vilken dag! 🙂 KRAM!

    Gilla

  3. alltidhemma

    Även jag var nioåring då jag miste min lillebror som då var 6 månader. Han dog på självständighetsdagen, 6.12, och ännu firar jag den dagen med delade känslor. Jag sjöng sången ”Det blir något i himlen för barnen att få” solo vid hans öppna kista och har svårt efter detta att sjunga den sången.
    Jag har också fortfarande svårt att sjunga ”Närmare Gud till dig” som jag sjöng tillsammans med barnen och barnbarnen vid min frus öppna kista.
    Men nu skall vi snart fira minnet av den öppna graven.
    Önskar dig en fridfull påsk!

    Gilla

  4. livetsmeningar

    Så trgiskt! En kristall skall slipas och det gör ont! 😦
    Nu sku jag vilja vara där och ge dej en varm kram! ❤

    Gilla

  5. lma7 Inläggets författare

    Tack för alla kommentarer!
    Vi får alla våra stötar här i livet förr eller senare, ingen slipper undan. Fast vi inte nu förstår, får vi säkert en gång svar på alla varför … Påskfrid till alla!

    Gilla

  6. Apan/Tvillingen

    Det som ligger bakom oss bär vi med oss. Det som ligger framför oss kan vi påverka, från just nu och framåt. Bagaget slipper vi inte undan, men månne det ändå har utvecklat oss som människor. Jag vill tro det! Varm kram och ändå Glad Påsk!

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      A/T, gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, idag hjälper Herren.
      Vi får ju inte reda på vad det blivit av oss med ett helt annat bagage … Ha en bra påskhelg! (Man mediterar visst bra i månsken?) 8)

      Gilla

  7. Maja

    En varm kram från mig också. Dina minnen väcker upp känslor även hos mig och får några tårar att rinna. En fridfull påskannandag önskar jag dig och de dina.

    Gilla

    1. lma7

      Tack Maja, kanske jag inte borde skriva om så sorgliga minnen, men de är en del av mig som jag inte förtränger när de väcks av olika anledningar … Kram!

      Gilla

  8. Hanna

    Vilken sorglig historia..förstår dig så väl. Dom säger ju att tiden läker alla sår..men så är det ju inte..dom är bara int så påtagliga längre. Känslan finns ändå kvar där nånstans inuti en. Kramar till dig 🙂

    Gilla

    1. lma7

      Hanna, allt det här hände ju för länge sen och jag går inte och tänker på det varje dag. Det märkliga är att jag bär dem med mig både som små babysar och vuxna människor, (två 45-åriga söner och en syster 60+ har jag !) Kram

      Gilla