Borde man kanske …

… kontakta minnesrådgivare? Det är inte första gången jag tänkt att det börjar vara aktuellt. I kväll hände det igen. Jag ringde upp en kurskamrat från ryska kursen för att fråga om vi fick någon läxa till nästa gång, för jag var borta senaste lektion.  Vi pratade om allt möjligt minst en halv timme och slutligen tackade jag för samtalet och sa: ”vi ses i morgonkväll då”!  — När jag lagt på luren visste jag inte om vi fått några läxor, det hade jag glömt att fråga!  😦

Spakojnaj notzi!

Annonser

0 thoughts on “Borde man kanske …

  1. kicki

    Bekymra dig inte för sånt! Det finns sådana som är sisådär 55 år yngre som har samma problem och de bryr sig inte ett dugg:)

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Kicki, om jag var tonåring skulle jag inte heller tänka att jag håller på att bli dement när sånt händer … 🙂

      Gilla

  2. Miisu

    Dement eller inte, det kan jag inte svara på för jag är långt från någon minnesrådgivare, men har förstått att det lär vara värre den vägen om du skulle ha kommit ihåg att fråga läxan men glömt vilken kurs det gäller…

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Miisu, det kan inte hända mig, jag går bara på EN kurs! 🙂
      Det var annars en bra artikel om ”När minnet börjar svikta” i söndagens ÖT.

      Gilla

  3. oops

    Tidigare när jag var företagare, så alltid när jag ringde opp någon, eller när telefonen ringde, så var jag alltid beredd med papper och penna. Det hände sig annars ofta att jag fick ringa på nytt och kolla, vad som beslutades. Jag har problem med att komma ihåg namn, även på kända personer jag träffar nu som då.

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Oops, jag får nog börja skriva upp vad jag har för ärende före jag ringer någonstans … Penna och papper har jag alltid tillhands när jag beställer tid till frissa, tandläkare osv.

      Gilla

  4. herbertsblog

    Hej Ima! Ta det lätt som en plätt! Det finns miljoner män och kvinnor som lägger märke till att minnet inte är vad det har varit! Samtidigt finns det en betydligt större skara som längtar efter att så snabbt som möjligt nå samma situation som vi befinner oss i! 😀 😀

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Herbert, inte är det någon stor tröst att andra också glömmer. Att det finns många som längtar till det ”ljuva pensionärslivet” kan jag förstå! 😀

      Gilla

  5. Folke Sandvik

    Nej, du behöver inte kontakta någon ”minnesrådgivare”.
    Sigmund Freud skulle kallat det för ”Bortträngning/förträngning”. Det betyder att vi förtränger det som är obehagligt, eller glömmer det…
    Kanske det är så att ditt undermedvetna inte ropar ”jippiiii, nu är det tid att läsa ryska?
    Du glömde ju fråga, ”vilken tid”.

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Folke Sandvik, tack för kommentaren (din första här)! Kanske Sigmund har rätt men jag har nog läst liite ryska helt av fri vilja idag, för att det är intressant! Tiden minns jag, kursen är kl.18.00 i kväll! 🙂

      Gilla

  6. herbertsblog

    Hej! Njae, jag tänkte inte i första hand på det ljuva pensionärslivet utan den välsignade förmågan att glömma! 😀

    Gilla

  7. herbertsblog

    Hej Ima! Ja, om vi någorlunda väl behärskar de tre STORHETER du nämner så har vi det riktigt bra ställt! 😀

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Bara det inte blir så att man minns det man borde glömma och glömmer det man borde minnas… lite invecklat är det!

      Gilla

      1. Miisu

        Livet är invecklat så det förslår. Och när man är någosålunda fullärd ja då får man avsked… Att tillfälligt glömma / förtränga är ju speciellt vanligt under sorgeprocesser, det tror jag är människans smarta sätt att skydda sig själv när det gör för ont att bli påmind om det (förmågor) man förlorat eller vad (det ljuva livet) som inte längre är möjligt. Därför tror jag att du har alldeles rätt i att livets stora gåta är också att lära sig gråta, så att man sen när man torkat tårarna kunna njuta av det som varit i form av minnen, och bli sådär ljuvligt nostalgisk med fjärilskänsla i magen…

        Gilla

        1. lma7 Inläggets författare

          Miisu, bra beskrivning av livet! Både skratt och gråt hör till, men lite jämnvikt behövs så det inte blir för mycket av det ena eller det andra …

          Gilla

  8. elovena

    Jag skulle skriva en kommentar här men… nu minns jag inte vad det var?? 😀 😀 Nå, för att säga som det är så har jag varit glömsk ren i många år, det är allmänt känt. Jag brukar tänka att det beror på att jag har för många saker att hålla reda på, och precis som äpplen i en påse så finns det en gräns för hur många som får plats. Så jag bekymrar mig icke! 🙂

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Nåja Elo, för äpplen kan man ta en större påse … men om pinnen i ditt minne blir för kort, då ramlar jag bort (som det går för en och annan höna ibland) 😦

      Gilla

  9. Zwei

    Lär mig livets stora gåta:
    Ska man skratta eller gråta?

    För en tid sedan undrade Mormor:
    -Har du någonsin träffat en människa som är lika glömsk som jag?
    Jag lade pannan i djupa, fundersamma veck och konstaterade:
    -Nä, inte som jag kan komma ihåg..
    Mormor valde att skratta, hjärtligt.. 🙂

    Gilla

    1. lma7 Inläggets författare

      Zwei! Le och var glad det kunde vara värre – jag log och var glad och det blev värre!
      Kanske livets stora gåta är att också kunna gråta? 😮
      Mormor har humor hon, en riktig humormor! 🙂

      Gilla

  10. mumsen

    Dagens, vårt minne är bra om det sedan är långt eller kort är en annan fråga. Brukar tänka att om det inte skadar någon så ok 😉 Ring upp på nytt o fråga 😉 Kramisar

    Gilla