Kategoriarkiv: Forntid

Drar mig till minnes …

Det här inlägget kommer i kategorin ”Forntid”!   🙂  Det var alltså för mycket länge sen, 1963-66 som jag arbetade på Sjukhemmet (avd.4) i Vasa som hjälpsköterska. Den tiden då vi ännu hade blå-vitrutiga klänningar och en stärkt vit mössa på huvudet.
Det hände sig att det till den manliga avd. 2 kom en yngre patient. Det hette nog ”sjuk- och åldringshem”, men där fanns nästan bara åldringar. När vi jobbade nattskift var vi ofta tillsammans en vårdare från varje avdelning, hjälpte varandra att svänga patienter och drack kaffe tillsammans. En natt var jag med min jobbkompis M och tittade in till den yngre patienten, som låg med benet i gips på vilket det var skrivet en massa autografer! Minns inte att jag skulle ha skrivit mitt namn där.
Min kompis som råkade vaka nyårsnatten har berättat att när klockan slog tolv hördes ljud från ett rum och när de tittade efter kom det från rummet där den yngre och en äldre tysk man låg. De hade stämt upp med ”Vårt land, vårt land …” för full hals på tolvslaget!   🙂
Vem tror ni den yngre mannen var?  Jag kan inte skriva ut hans namn här ifall tystnadsplikten fortfarande gäller efter närmare 50 år?!  8)

Min första båtresa

En ”smakko” hade jag förstås rott, men det här var en Sverigebåt. Årtalet var 1957, närmare bestämt strax efter midsommar, när jag tillsammans med två kusiner for på min första utlandsresa. Vi skulle besöka min moster (kusinernas faster) på andra sidan viken.
Båten gick till Örnsköldsvik och resan var trevlig. Verkade som om alla pratade med alla på den resan! Vi hann bekanta oss med många och nyfikna som vi var fick vi reda på vad många hette. Bland passagerarna fanns ett par sportiga unga män som lär ha varit snabba löpare i sina dar, båda hette Olavi. Så värst sportintresserad har jag aldrig varit men när vi kom hem och jag märkte att namnen Salonen och Vuorisalo fanns med stora bokstäver i JT så läste jag sportsidorna lite noggrannare än vanligt!  🙂

Vistelsen i närheten av Kramfors var trevlig och allt var så fint och vackert i Sverige tyckte jag. Mycket hann vi se under dryga veckan som vi var där i Ångermanland. En resa längs Indalsälven till Sundsvall fick vi vara med på bl.a.  Resor som man gör första gången i livet minns man…

Flickorna på däck är mina kusiner och jag. 

Långfredag 1950

Påsken är alltid en tid med sorgliga minnen för mig. Jag var 9 år när jag äntligen fick en lillasyster i augusti 1949. Det var roligt, men skolan började och jag måste bo borta hela veckorna för att det var så långt till skolan. Jag fick inte se min lilla syster så ofta. Under vårvintern fick vi kikhosta och min lilla syster klarade inte av sjukdomen, hon dog den 31.3 endast 7 månader gammal. Grannarna kom med en hortensia med svart band runt krukan. Ännu i denna dag har jag lite obehag för den sortens blommor, de påminner om död och sorg. Begravningen var på långfredag. Hemma i stugan sjöng man vid den lilla kistan: ”Det blir något i himlen för barnen att få …” innan alla for till jordfästningen.  Av någon anledning fick jag inte fara med, kanske fanns det inte rum för mig, jag minns inte på vilket sätt de tog sig till kyrkan. Men mycket ledsen var jag att jag inte fick följa med till graven. Jag tror ingen av de vuxna fattade hur djup en 9-årings sorg kan vara, ingen försökte trösta och det talades inte så mycket om hela händelsen sen efter begravningen, sorgen skulle inte beröras så skulle den fortast gå över, tänkte man kanske? Vad vet jag, men jag har burit sorgen med mig hela livet och just vid påsktiden känns den som starkast. Liksom sorgen när våra första barn, tvillingarna dog påsken 1967. Så är det bara, sorgen och glädjen de vandra tilsammans. Men det känns inte som glad påsk för mig, hellre fridfull påsk, och livet har gått vidare trots allt. Fast minnena är sorgliga bleknar de med tiden när det kommer nya händelser och bekymmer som upptar tiden …. Det händer ju faktiskt en hel del på 70 år som gör en människa till det hon är …. Fridfull påskhelg!

Rysligt

Det här minns jag mycket bra fast det hände 1951. Ännu bättre därför att jag skrev dagbok på den tiden och har fortfarande kvar mina anteckningar.

”Fredagen den 10/8 – 51
Vi har varit till doktorn pappa och jag, på tisdagen nästa vecka skall vi till Malmska sjukhuset.”

Om tisdagen 14.8 skriver jag: ”Pappa och jag har varit till Malmska. Doktor Öhman har opererat bort mina halskörtlar. (tonsiller alltså) Men han hade inte sövd mig.”

Jag fick sätta mig på en hög stol och en sköterska stod bakom och höll i mitt huvud och så tog doktorn sin tång och bad mig gapa. Sen klippte han till först i den ena sidan och sen i den andra och ännu en tredje gång var han in med tången i min hals. Det gjorde fruktansvärt ont obedövad som jag var. Efter att ha vilat en stund fick vi traska iväg ett par km. till min faster där vi övernattade.

”Onsdagen den 15/8 -51
Vi sov på Kivilös hos faster S. Det har gått bra och vi kom hem i dag med postbussen.”

Så var det med den saken. Mycket sjuk hals hade jag en vecka åtminstone och svårt att äta. Inga värkmediciner var det fråga om.
Det man inte dör av blir man starkare av, sägs det, kanske det stämmer?