Nytt okänt år

Det har inte blivit många inlägg senaste året och nu tycker jag att allt verkar så främmande och nytt, så jag knappt klarar av att göra ett blogginlägg. Men ska ändå försöka som tidsfördriv i all ensamhet. Det gångna året slutade med min makes sjukhusvistelse två månader innan hans bortgång 12.11.2021. Han blev jordfäst och begravd en mycket kall lördag 4.12.2021. Nu lite mer än två månader senare känns det som att det är mycket längre än så sedan allt det tråkiga hände. Julen kom och gick, dagarna har ibland verkat vara längre än vanligt, mörka och dystra. Men vänner, barnen och andra släktingar har hört av sig ofta och nu är det jag som får försöka se till att inte kontakterna upphör och ensamheten tar överhand.

Uncategorized

Annons

December

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett tag och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändras för varje dag men ibland blir den aldrig den samma mer.”

Vem som författat den versen vet jag inte, men det är det som hänt mig denna höst och vinter. Efter 55-års äktenskap är nu min make borta. Lite mer än två månader blev hans sista sjukhusvistelse, en tung och svår tid både för honom och mig och för våra barn. Men nu är alla hans sjukdomar, smärta och ångest förbi och han får vila i frid. — ”Om en kort liten tid får vi mötas på himmelens strand..” sjunger vi i en sång, det hoppet lever jag på nu.

Julen är nära, men kanske finns det många andra som liksom jag inte varken vill eller orkar med några julförberedelser? Julen får komma och bli som den blir utan något extra stressande med mat, julklappar och annat som brukar höra till. Vi firar ju Julen till minne av vår Frälsare Jesus födelse och då var det inte heller så pyntat och fint i stallet där Han föddes..

Önskar alla en FRIDFULL JULHELG!

Långfredag 1950

Påsken är alltid en tid med sorgliga minnen för mig. Jag var 9 år när jag äntligen fick en lillasyster i augusti 1949. Det var roligt, men skolan började och jag måste bo borta hela veckorna för att det var så långt till skolan. Jag fick inte se min lilla syster så ofta. Under vårvintern fick vi kikhosta och min lilla syster klarade inte av sjukdomen, hon dog den 31.3 endast 7 månader gammal. Grannarna kom med en hortensia med svart band runt krukan. Ännu i denna dag har jag lite obehag för den sortens blommor, de påminner om död och sorg. Begravningen var på långfredag. Hemma i stugan sjöng man vid den lilla kistan: ”Det blir något i himlen för barnen att få …” innan alla for till jordfästningen.  Av någon anledning fick jag inte fara med, kanske fanns det inte rum för mig, jag minns inte på vilket sätt de tog sig till kyrkan. Men mycket ledsen var jag att jag inte fick följa med till graven. Jag tror ingen av de vuxna fattade hur djup en 9-årings sorg kan vara, ingen försökte trösta och det talades inte så mycket om hela händelsen sen efter begravningen, sorgen skulle inte beröras så skulle den fortast gå över, tänkte man kanske? Vad vet jag, men jag har burit sorgen med mig hela livet och just vid påsktiden känns den som starkast. Liksom sorgen när våra första barn, tvillingarna dog påsken 1967. Så är det bara, sorgen och glädjen de vandra tilsammans. Men det känns inte som glad påsk för mig, hellre fridfull påsk, och livet har gått vidare trots allt. Fast minnena är sorgliga bleknar de med tiden när det kommer nya händelser och bekymmer som upptar tiden …. Det händer ju faktiskt en hel del på 70 år som gör en människa till det hon är …. Fridfull påskhelg!