Litet äventyr

Detta hände när jag var ung en gång för längesen! 1962-63 jobbade jag på ett kommunalhem, (som det hette då) Siikaisten kunnalliskoti i mörkaste Satakunta. Jag försökte ta reda på om där fanns någon som kunde svenska. De sa att Pekka P varit i Sverige så han borde kunna lite. Jag fick träffa honom men inte var det många ord svenska han kunde efter tre månader i Eskilstuna. Pekka jobbade på den lilla bybutiken som hans mamma hade.
Via Pekka fick jag sedan köpa en moped. Men efter ett år flyttade jag till Vasa och visste inte vad jag skulle ta mig till med min moped. Så jag beslöt att jag far och hämtar den senare på sommaren, jag kunde ju inte ta den på bussen!
En vacker sommardag for jag, övernattade hos Hartikainens där min mopo förvarades. På morgonen startade jag och körde iväg. Det gick bra, jag vek in i Kristinestad för att tanka bränsle och kaffe. Fortsatte sen längs riks-8:an, men … pzzzz… och så var bakdäcket tomt i Närpestrakten. Vad göra? Försökte få någon bil att stanna, men de tog ingen notis om stackars mig! Det började småregna och inte ens regnkläder hade jag, inte ens hjälm, halsduk på huvudet!  😀   Tror nog det trillade en och annan tår! Inget hus syntes heller så långt ögat nådde. Då kom en lastbil, men efter en tidigare ”liftanreiso” vågade jag inte ens försöka få den att stanna. Blev nästan förskräckt när chauffören självmant stannade och frågade vart jag var på väg. Han skulle också till Vasa och mopon och jag fick åka med ända till en vekstad  där. Bättre än så kunde inte denna resa sluta.  8)
Sådana resor minns man länge, när jag liftade ensam ska jag berätta om en annan gång!